liggjort genom mig. Tyckte jag mig inte alltid märka en viss hårdhet i hennes natur? Hade jag inte, även vid den tid då jag var stolt över att lyda hennes bud, en känsla av att det var en bra underlig kärlek, som ville driva den älskade till döden eller utsätta honom för dödsfara? Månne jag icke, då jag i mina innersta, ständigt framskymtande och ständigt avfärdade tankar såg förbi ansiktets skönhet och blickade in i hennes själ, upptäckte själviskhetens och nyckfullhetens tvillingskuggor svävande i bakgrunden? Älskade hon det heroiska och storslagna för dess egen skull, var det icke mera för den glans som, utan ansträngning eller uppoffring å hennes sida, skulle återfalla på henne? Eller äro väl dessa tankar den inbillade vishet som kommer efteråt? Det var mitt livs svåraste erfarenhet. I början gjorde den mig till cyniker. Men då jag skriver detta har en vecka gått om och vi ha haft vårt betydelsefulla samtal med lord John Roxton — nå ja, värre kunde det kanske ha varit.
Jag vill fatta mig kort. Intet brev och intet telegram hade jag mottagit i Southampton och gripen av feberaktig oro anlände jag till den lilla villan i Streatham vid tiotiden på kvällen. Levde hon eller var hon död? Vad hade det blivit av mina drömmar om en öppen famn, ett leende ansikte och berömmande ord för hennes älskling, som vågat livet för att uppfylla hennes nyck? Jag hade redan stigit ned från de höga bergen och stod handfallen på jorden. Om hon hade ett gott skäl för sin tystnad, torde jag dock åter lyftas upp till molnen. Jag rusade genom trädgården, dunkade av alla krafter på porten, skyn-
