Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/308

Den här sidan har korrekturlästs

304

dade förbi den bestörta tjänsteflickan och steg in i salongen. Gladys satt på en låg soffa under den höga beslöjade lampan vid pianot. Med tre steg var jag över golvet och hade fattat båda hennes händer.

»Gladys!» ropade jag. »Gladys!»

Hon såg upp med förvåning i sitt ansikte. Hon var på något märkvärdigt sätt förändrad. Uttrycket i ögonen, den kalla, stirrande blicken, de sammanpressade läpparna voro nya för mig. Hon drog åt sig sina händer.

»Vad menar ni?» sade hon.

»Gladys!» utropade jag. »Hur är det? Du måtte väl vara min Gladys — lilla Gladys Hungerton?»

»Nej», sade hon, jag är Gladys Potts. Låt mig presentera er för min man.»

Hur orimligt är ej livet! Nu stod jag där, mekaniskt bugande mig och skakande hand med en liten rödhårig herre, som suttit ihopkrupen i den stora länstol som en gång varit helgad åt mig. Vi bockade oss för och grinade mot varandra.

»Min far låter oss bo här tills vidare. Vi hålla på att ställa vårt hus i ordning», sade Gladys.

»Jaså, jag förstår», sade jag.

»Ni fick således inte mitt brev i Para?»

»Nej, jag har inte fått något brev.»

»Åh, så ledsamt. Det skulle ha förklarat allt.»

»Det är klart nog», sade jag.

»Jag har talat om allt angående er för William», sade hon. »Vi ha inga hemligheter för varandra. Jag är så ledsen för det. Men så särdeles djupt var det väl inte, då ni kunde begiva er till världens