mätte mig från huvud till fot med sina forskande ljusblå ögon.
»Väntad?» frågade han.
»Enligt avtal.»
»Har ni brevet med er?»
Jag uppvisade kuvertet.
»Rätt.» Han tycktes vara mycket fåordig. Jag följde efter honom genom korridoren men gensköts helt plötsligt av en liten kvinna som kom ut — troligen från matsalen. Hon var en strålande, livlig, mörkögd liten dam, mera fransk än engelsk till utseendet.
»Ett ögonblick», sade hon. »Ni får vänta, Austin. Stig in här, sir. Får jag fråga, om ni träffat min man förr?»
»Nej, madame, jag har inte haft den äran.»
»Då ber jag å hans vägnar om ursäkt redan på förhand. Jag måste säga er, att han är en alldeles omöjlig person — absolut omöjlig. När ni är beredd på det, skall det bli lättare för er att ha överseende med honom.»
»Det är mycket hänsynsfullt av er, madame.»
»Skynda er ut ur rummet, om han synes benägen all förgå sig. Dröj inte kvar och resonera med honom. Åtskilliga individer ha lidit men av att göra det. Sedan blir det offentlig skandal och det har jag och vi alla ont av. Det var väl inte angående Sydamerika ni önskade samtala med honom?»
Inte kunde jag ljuga för en dam.
»Bevara mig väl! Det ämnet är det farligaste av alla. Ni kommer inte att tro ett ord av det han säger och det undrar jag visst inte på. Men säg honom
