32
»Jag försäkrar er, att jag nog själv kan försvara mig och att jag inte har det allra ringaste behov av er medkänsla. Låt mig stå ensam, sir, med ryggen mot väggen. Då känner sig G. E. C. allra lyckligast. Välan, sir, låt oss göra vårt bästa för att förkorta detta besök, som knappast kan vara angenämt för er och är obeskrivligt ledsamt för mig. Ni har givit mig anledning tro, att ni hade några invändningar att göra mot det påstående jag uttalat i min tes.»
Det var en rå rättframhet i hans sätt att gå till väga, som försvårade alla undanflykter. Jag måste fortfarande spela min roll och vänta på ett bättre tillfälle. Saken hade på avstånd förefallit ganska enkel. Skulle då inte min irländska fyndighet kunna hjälpa mig nu, då jag så väl behövde den? Han genomborrade mig med sina båda skarpa, stålblanka ögon. »Låt höra, låt höra», röt han.
»Jag är naturligtvis ung och oerfaren», sade jag med ett fånigt leende, »knappt annat än en allvarlig sanningssökare. Det föreföll mig likväl, som om ni varit litet för sträng mot Weissman i den här frågan. Ha inte de fakta, som kommit i dagen sedan dess, tenderat till att — till att stärka hans ställning?»
»Vilka fakta?» Han talade med ett olycksbådande lugn.
»Nå ja, jag vet nog, att det inte är några egentliga fakta. Jag syftade bara på den moderna tankeriktningen och den allmänna vetenskapliga uppfattningen, om jag så får uttrycka mig.»
»Jag antar att ni vet», sade han och började att på fingrarna punkt för punkt pricka av sina satser, »att kraniet som index är en konstant faktor?»
