36
Enmore Park. »Nåå», sade han och vände sig till mig, »hur var det?»
»Den här mannen anföll mig», sade jag.
»Anföll ni honom?» frågade polismannen.
Professorn andades hårt och sade ingenting.
»Och det är inte första gången», sade konstapeln och skakade på huvudet. »Ni fick ledsamheter förliden månad av samma anledning. Ni har givit den unge mannen ett blått öga. Anklagar ni honom, sir?»
Jag veknade.
»Nej», svarade jag, »det gör jag inte.»
»Vad vill det säga?» sade konstapeln.
»Det var mitt fel. Jag tvingade mig på honom. Han varnade mig.»
Konstapeln knäppte igen sin anteckningsbok.
»Låt det inte bli flera sådana uppträden», sade han. »Se så, gå vidare, gå vidare!» De sista orden voro ställda till en slaktarpojke, en tjänsteflicka och några andra sysslolösa som samlats kring oss. Han klampade utför gatan och drev den lilla flocken framför sig. Professorn såg på mig och det låg någonting humoristiskt i blicken.
»Kom in!» sade han. »Jag har inte slutat med er än.»
Det lät ju ganska bistert, men icke dess mindre följde jag honom in i huset. Betjänten Austin, som stått som skuren i trä, stängde porten efter oss.
