Mitt lilla kunskapsförråd var nu uttömt.
»Det vet jag verkligen inte», sade jag.
Han öppnade det förträffliga verk han redan hänvisat mig till.
»Här», sade han och pekade på avbildningen av ett högst ovanligt flygande vidunder, »är en förträfflig reproduktion av en dimorfodon eller pterodaktyl, en flygande reptilie från Juraperioden. På nästa sida följer en ritning av mekanismen i dess vinge. Var god och jämför det med exemplaret i min hand.»
En våg av bestörtning sköljde över mig då jag gjorde jämförelsen. Nu var jag övertygad. Det där kunde man inte komma ifrån. De samfällda bevisen voro överväldigande. Skissen, fotografierna, berättelsen och så det förhandenvarande exemplaret — saken var fullständigt ådagalagd. Detta sade jag, sade det med värme, ty jag fann, att professorn blivit illa bemött. Han lutade sig tillbaka i stolen med sänkta ögonlock och ett fördragsamt leende, gassande sig i den plötsliga solglimten,
»Det är det allra märkvärdigaste jag någonsin hört talas om!» sade jag, ehuru det snarare var min journalistiska än min vetenskapliga hänförelse som blivit väckt. »Det är någonting kolossalt. Ni är en vetenskapens Kolumbus, som upptäckt en förlorad värld. Jag kan inte säga hur djupt jag ångrar, om jag synts tvivla på er. Det hela föreföll så otänkbart. Men jag kan fatta verkliga bevis, när jag ser dem för mig, och detta borde duga för vem som helst,»
Professorn spann som en katt av tillfredsställelse.
»Och sedan, sir, vad gjorde ni sedan?»
»Det var under regntiden, mr Malone, och mina