62
»Det är jag inte säker på. Ni fick ett blått öga av honom och det bör offentliggöras. Vi kunna inte tåla ett sådant skräckvälde, mr Malone. Vi måste bringa mannen till insikt om det tillbörliga. I morgon skall jag rikta en liten ledare mot honom, som nog skall svida. Ge mig bara material, så skall jag brännmärka mannen för beständigt. Professor Münchhausen — hur skulle väl det vara som överskrift? Sir John Mandeville redivivus — Cagliostro — alla bedragare och översittare i historien. Jag skall minsann bevisa, att han är en veritabel humbug.»
»Det går jag inte in på, sir.»
»Varför inte?»
»För att han alls inte är någon humbug.»
»Vad för något?» röt Mc Ardle. »Inte vill ni väl säga, att ni tror på all den där smörjan om mammutdjur och mastodonter och stora havsormar?»
»Sådant har jag inte reda på och jag tror inte han sysselsätter sig med dylikt. Men jag tror han kommit med någonting nytt.»
»Så kasta er då för himlens skull över det!»
»Det skulle jag gärna vilja, men allt det jag vet har han sagt mig i förtroende och med villkor att jag icke offentliggör det.» I några få satser sammanfattade jag professorns berättelse. »Så står saken nu.»
Mc Ardle såg obeskrivligt tvivlande ut.
»Gott, mr Malone», sade han till sist, »men apropå det där vetenskapliga sammanträdet i kväll, så är det väl inte meningen att hemlighålla det? Jag tror ingen tidning bryr sig om att säga något om det, ty Waldron har redan ett dussin gånger blivit refererad och det är ingen som vet att Challenger kommer att
