tala. Där kunna vi få oss litet stoff, om lyckan är god. Ni går i alla fall dit och skaffar oss en någorlunda fullständig redogörelse. Jag skall hålla plats ledig till midnatt.»
Den dagen hade jag mycket att göra och intog en tidig middag på Savage-klubben tillsammans med Tarp Henry, för vilken jag delvis beskrev mitt äventyr. Han åhörde mig med ett skeptiskt leende på sitt insjunkna ansikte och kiknade av skratt då han fick veta, att professorn övertygat mig.
»Min bäste bror, så går det inte till i det verkliga livet. Folk råkar inte helt oförhappandes på stora upptäckter och förlorar sedan bevisen på upptäckternas sanning. Lämna sådant åt romanförfattarna. Karlen är lika full av skälmstycken som aphuset i Zoologiska trädgården. Alltihop är bara nonsens.»
»Men den amerikanska poeten?»
»Han har aldrig funnits till.»
»Jag såg hans skissbok.»
»Challengers skissbok.»
»Skulle då han ha ritat det djuret?»
»Visst har han det. Vem annars?»
»Nå, men fotografierna?»
»Det var väl ingenting bevänt med fotografierna. Ni sade ju själv att ni bara såg en fågel.»
»En pterodaktyl.»
»Det var han som sade det. Han satte pterodaktylen i huvudet på er.»
»Än benen då?»
»Det ena var taget ur en köttgryta, det andra uppfiffat för tillfället. Om man är händig och förstår
