gos i kör med en hänförelse som var en kuriös inledning till en vetenskaplig föreläsning och redan märktes en tendens till vitsmakeri, som lovade en munter afton åt många, hur förbryllande den än kunde bli för dem som blevo skottavlor för dessa tvivelaktiga utmärkelser.
Då till exempel den gamle dr Meldrum i sin välkända stora hatt med de uppvikta brättena visade sig på estraden, frågades från så många håll: » Varifrån har ni fått den där skorstenen?» att han genast tog av sig den och helt förstulet gömde den under sin stol. Då den giktbrutne professor Wadley linkade fram till sin plats, hördes från alla delar av salen de allra ömmaste förfrågningar om hur det egentligen stod till med hans stackars tå och detta förtretade honom synbart. Livligast blevo dock demonstrationerna då min nya bekantskap, professor Challenger, gick fram för att intaga sin plats på yttersta stolen i estradens första rad. Vid första skymten av hans svarta skägg utbrast en sådan storm av hälsningsrop, att jag började misstänka, att hela denna skara ej endast kommit dit för föreläsningens skull utan emedan ryktet spritt sig att professorn skulle deltaga i förhandlingarna.
Några sympatiska skrattsalvor från de av välklädda åhörare upptagna främre bänkarna vittnade om att härvidlag ogillade de icke studenternas demonstrationer. Deras hälsning var i själva verket ej annat än ett utbrott av ljud, mullret från de köttätande djurens bur, då de höra stegen av väktaren, som kommer för att mata dem, Det låg nog en förolämpande ton däruti och dock föreföll det mig på det
5 — Doyle, En försvunnen värld.
