74
kryper ner i asken. »Om någon här i salen vågar betvivla min sanningsenlighet, skall det bli mig ett nöje att tala några ord med honom efter föreläsningens slut.» — »Lögnare!» — »Vem var det som sade det?» — Åter blev den lille oförarglige, trots sina häftiga sparkningar, lyft högt upp i luften. — »Om jag kommer ner bland er —» Nu uppstämdes i korus »Kom, älskade, ack kom!» vilket avbröt talet för några ögonblick, under vilka ordföranden stod och slog med båda armarna, som om han anfört sången. Professorn, röd i ansiktet, med utspärrade näsborrar och skägg som stod på ända, var nu i verklig bärsärkastämning — »Varje stor upptäckare har mötts med liknande misstro — det säkra kännetecknet på ett släkte av dårar. När stora fakta bli er förelagda, ha ni icke den intuition, den inbillningskraft, som kunde hjälpa er att fatta dem. Ni kunna endast smutskasta de män, som vågat sina liv för att öppna nya fält för vetenskapen. I förföljen profeterna — Galilei, Darwin och mig —» Ihållande jubel och totalt avbrott.
Allt detta är avskrivet ur mina vid tillfället gjorda hastiga anteckningar, som ge föga begrepp om det absoluta kaos, som nu rådde i salen. Så förskräckligt var tumultet, att åtskilliga damer redan slagit till reträtt. Allvarliga och högt aktade seniorer tycktes ha blivit smittade av den rådande andan, likaväl som recentiorerna, och jag såg vitskäggiga män resa sig upp och skaka den knutna handen åt professorn. I hela det stora auditoriet sjöd och puttrade det som i en kokande gryta. Professorn tog ett steg framåt och lyfte upp båda händerna. Det var någonting
