så stort och påfallande och manligt hos denne man, att larmet och skriket så småningom upphörde inför hans befallande åtbörd och behärskande blick. Han tycktes ha någonting särskilt, som han ville säga. Alla tystnade för att få höra det.
»Jag vill inte uppehålla er», sade han. »Det tjänar ingenting till. Sanning är sanning, och det buller som åstadkommes av några dåraktiga unga män — och, jag fruktar det, av åtskilliga lika dåraktiga seniorer — kan icke inverka på saken.» — Åtskilliga utrop — »Och nu vill jag ställa er på prov. Vilja ni uppdraga åt en eller flera ibland er att begiva sig ut som era representanter och själva pröva halten av min framställning?»
Mr Summerlee, den beprövade gamle professorn i komparativ anatomi, en lång, mager, kärv man, reste sig bland åhörarskaran. Han såg ut som en torr teolog. — Hans mening, så sade han, var att fråga professor Challenger, om de resultat denne omnämnt i sitt tal ernåtts under den resa till Amasonflodens källor som professorn företagit för två år sedan.
Professor Challenger svarade, att det hade de.
Mr Summerlee önskade få höra, hur det kom till att professor Challenger påstod sig i dessa trakter ha gjort upptäckter, som förbisetts av Wallace, Bates och andra forskningsresande med stort vetenkapligt anseende.
Professor Challenger svarade, att mr Summerlee tycktes förblanda Amasonfloden med Themsen, men att den förra verkligen var en något större flod. Det torde, sade han, intressera mr Summerlee att höra, att
