78
att undersöka och avge rapport om sanningen av mina uppgifter.»
Och så blev under hurrarop och jubel vårt öde avgjort och av människoströmmen, som brusade mot dörren, fann jag mig bortförd, med sinnet halvt bedövat av det storartade nya förslag, som så hastigt uppstått för det. Då jag kom ut från salen fick jag några ögonblick en förnimmelse av en skara skrattande studenter där nedanför på trottoaren och av ett ofantligt paraply, som höjde och sänkte sig ibland dem. Under en blandning av pustningar och hurrarop gled strax därefter professor Challengers elektriska kupé nedåt gatan och jag gick där i Regent Streets silverskimrande belysning, full av tankar på Gladys och undran med avseende på min framtid.
Plötsligt kände jag, att någon rörde vid min armbåge. Jag vände mig om och blickade in i ett par skalkaktiga, befallande ögon. De tillhörde den högväxte, magre mannen, som erbjudit sig att bli min ledsagare på den underliga forskningsfärden.
»Mr Malone, om jag inte bedrar mig», sade han. »Vi bli ju reskamrater, inte sant? Mina rum ligga på andra sidan gatan, i Albany.[1] Kanske vill ni vara god och skänka mig en halvtimme, ty det är ett och annat som jag bra gärna ville säga er.»
- ↑ Byggt i mindre våningar för ungkarlar och uppkallat efter hertigen av York och Albany, som fordom ägt huset.
