80
om att lord Roxton var en av sin tids mera framstående och mångsidiga sporlsmän och atleter. En mörkblå åra, korsad av en ljusröd, talade om den gamle oxoniern och leandern, under det att klingorna och boxhandskarna under dem voro verktyg för mästaren i tvenne andra idrotter. Likt en bård kring väggarna gick en rad präktiga djurhuvud — de bästa i sitt slag från alla världsdelarna, och Lado Enclaves sällsynta vita noshörning sköt försmädligt ut sin läpp över dem alla.
Mitt på den stora röda mattan stod ett Louis Quinzebord i svart och guld, en förtjusande antikvitet, nu vanhelgat med märken efter glas och fläckar efter cigarrstumpar. På bordet stod en silverbricka med rökattiralj och ett förgyllt karaffställ med spirituosa, ur vilket och en sifon därbredvid min tyste värd fyllde två höga glas. Efter att ha anvisat mig en stol och ställt det ena glaset i min närhet räckte han mig en lång, fin havanna. Därefter slog han sig ned mitt emot mig och såg länge och stadigt på mig med sina underliga, blinkande, hänsynslösa ögon — ögon av en kall, ljusblå färg, samma färg som glaciärernas laguner.
Genom den lätta rök min cigarr utsände observerade jag detaljerna av ett ansikte, som redan var mig bekant, tack vare en mängd fotografier — den starkt böjda näsan, de ihåliga, fårade kinderna, det mörka, i rött stötande håret, något tunt över hjässan, de buktade, manliga mustascherna och det lilla pipskägget på den utskjutande hakan. Där fanns något av Napoleon III, något av Don Quixote och dock därjämte något typiskt för den engelske herremannen på lan-
