det, den livlige, raske friluftsmannen, älskaren av hundar och hästar. Hans hud var av sol och vind färgad i ljust tegel. Hans ögonbryn voro buskiga och gåvo åt de av naturen kalla ögonen ett nästan vilt uttryck — en effekt som ökades av hans fasta, fårade panna. Figuren var mager men mycket starkt byggd — han hade några gånger visat, att det icke var många män i England som kunde uthärda så ihållande ansträngningar. Han var något över sex fot lång men föreföll kortare på grund av en viss rundning över skuldrorna. Sådan var den ryktbare lord John Roxton där han satt mitt emot mig, hårt bitande i sin cigarr och noga skärskådande mig under en lång och förbryllande tystnad.
»Jaha», sade han till sist, »nu ha vi gjort det, min unge vän.» Han talade med stark skotsk brytning. »Ni och jag ha gjort hoppet. Jag antar, att när ni steg in i salen hade ni inte en tanke ditåt — eller hur?»
»Inte en tanke ditåt.»
»Så var det med mig också. Inte en tanke ditåt. Och nu äro vi upp över öronen nere i soppan. Det är bara tre veckor sedan jag kom hem från Uganda och jag har hyrt ett ställe i Skottland, undertecknat kontraktet och allt. Jo, det är just skönt, tycker ni inte det? Hur ställer det sig för er?»
»Det är ju alldeles i min väg. Jag är tidningsman — anställd vid Daily Gazette.»
»Ja visst — det sade ni, när ni anmälde er. Apropå, så har jag litet arbete åt er, om ni vill hjälpa mig?»
»Med största nöje.»
6 — Doyle, En försvunnen värld.
