ökning till mitt veckoarbete. Själv anser jag mig inte för synnerligt modig. Jag har en irländsk inbillningskraft, som gör det okända och oprövade mera förfärligt än det är. Å andra sidan har jag genom uppfostran fått avsky för feghet och fasa för att bli brännmärkt som feg. Jag tror säkert, att jag kunde kasta mig utför en lodrät brant — likt hunnern i den historiska läroboken — om mitt mod att göra det blev ifrågasatt. Stolthet och fasa, snarare än mod, vore det i så fall som påverkade mig. — Ehuru nu varenda nerv i min kropp ryggade tillbaka för den av wisky besatte mannen, som jag föreställde mig i rummet uppöver oss, svarade jag likväl med den mest sorglösa röst jag kunde prestera, att jag var färdig att följa med. Då lord Roxton åter betonade faran, blev jag retad.
»Det blir inte bättre för att man pratar om det», sade jag. »Låt oss gå.»
Jag reste mig upp och det gjorde han också. Med ett litet förtroligt småskratt klappade han mig ett par tre gånger på bröstet och sköt till sist åter ned mig i stolen.
»Det är bra, min gosse», sade han. »Ni duger.»
Jag såg på honom helt överraskad,
»Jack Ballinger skötte jag om själv i morse», sade han. »Han sköt hål i kjolen på min kimono — Gud signe hans gamla darrande hand — men vi fingo tvångströjan på honom och om en vecka är han bra igen. Ni måtte väl inte bli stött, unge man. Oss emellan vill jag säga er, att jag betraktar den här sydamerikanska affären som någonting mycket allvarsamt och skall jag ha en kamrat med mig, bör
