dörren skymtade jag glänsande rader av parallella gevärspipor, som förde tanken på en orgel.
»Jag skall väl se efter vad jag kan avstå åt er från mitt eget batteri», sade han.
Och så tog han fram den ena vackra bössan efter den andra, öppnade och tryckte ned hanarna med en knäpp och ett klingande ljud och klappade dem, då han ställde dem tillbaka, med ömheten hos en mor, som smeker sina barn.
»Det här är en Blands 577 axite express», sade han. »Jag fällde den där grobianen med den.» Han såg på den vita noshörningen. »Tio alnar till och han hade införlivet mig med sina samlingar.
På den koniska kulan hänger hans chance,
Den svages rättmätiga fördel.
Jag hoppas ni känner er Gordon, ty han är hästens och bössans skald, själv mannen att handskas med båda. Se här är ett nyttigt verktyg: 470, teleskopisk sikt, dubbel ejektor, når i vågrät riktning tre och femtio. Den bössan begagnade jag mot de peruanska slavdrivarna för tre år sedan. Jag var ett Herrens gissel i de landsändarna, det skall jag säga er, fastän det inte står att läsa i någon Blå bok. Det gives tilllällen, unge man, då var och en måste resa sig och försvara människorätt och rättvisa, såvida man någonsin mer skall känna sig ren. Det var därför jag ställde till ett litet krig på egen hand. Förklarade det själv, förde det själv, avslutade det själv. Var och en av de där skårorna betecknar en slavmördare — det är ju en hel mängd, inte sant? Den där djupa belecknar Pedro Lopez, allas deras kung, som jag
