Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/91

87

och dylikt, men som tvivelsutan ägde någon grund. Ju mer ni visste om det landet, unge man, desto bättre skulle ni förstå, att där är vad som helst möjligt — vad som helst. Där finnas några vattendrag, som folk färdas fram på, men för övrigt är allt idel mörker. Här nere i Matto Grande» — han förde cigarren över en del av kartan — »eller däruppe i hörnet, där tre länder mötas, finns det ingenting som skulle förvåna mig. Som han sade, den där göken i kväll, det finns där en vattenväg på femtiotusen mil, som går genom en skog nära på så stor som Europa. Ni och jag kunde vara lika långt från varandra som Skottland från Konstantinopel och ändå befinna oss i samma stora brasilianska skog. Människan har lämnat ett spår här, ett märke där i denna labyrint. Floden stiger och faller nära fyrtio fot och halva landet är ett oöverstigligt kärr. Varför skulle icke någonting nytt och underbart kunna finnas i ett sådant land? Och varför skulle icke vi vara de som funne det? Dessutom», tillade han och hans egendomliga, magra ansikte lyste av förtjusning, »varje mil där medför möjlighet till sport. Jag är som en gammal golvboll — all den vita färgen har för länge sedan nötts av mig. Livet kan numera slunga mig hit och dit utan att det lämnar något märke. Men sportrisker, unge man, se där tillvarons krydda. Är man utsatt för dylika, kan det åter vara värt att leva. Vi börja alla bli mycket för veka och tröga och bekväma av oss. Giv mig de stora öde landen och de vida rymderna och så en bössa i näven och någonting att söka, som det kan vara värt att finna. Jag har försökt mig på krig och steeple-chase och aeroplaner, men denna