än ett ursinnigt anfall på pressen, som slutade med att om vi underrättade honom om vilken ångare vi komme att avgå med, skulle han strax före avresan ge oss de anvisningar han fann lämpliga. En andra fråga vi framställde besvarades icke alls. Hans hustru lät dock höra sin jämrande röst i telefonen och sade, att hennes man redan var vid mycket dåligt lynne, varför hon bad oss icke ytterligare reta upp honom. Ett tredje försök senare på dagen framkallade ett förskräckligt starkt krasande ljud och ett därpå följande meddelande från centralen upplyste oss om att professor Challengers hörtelefon gått sönder. Vi avstodo då från alla vidare försök att komma i beröring med honom.
Och nu, tålige läsare, kan jag icke längre direkt tala till dig. Hädanefter — förutsatt att någon berättelse om denna resa någonsin kommer under dina ögon — blir det genom den tidning jag representerar. Jag lämnar redogörelsen för vad som ledde till den märkvärdigaste av alla expeditioner i redaktörens händer, så att, i händelse jag aldrig kommer tillbaka till England, det må finnas några tillförlitliga uppgifter om hur hela saken kom å bane. Dessa sista rader skriver jag i Booth-ångaren Franciskas salong och lotsen tar dem med sig tillbaka för att lämna dem i mr Mc Ardles förvar. Låt mig innan jag slår ihop anteckningsboken uppdraga en sista tavla — en tavla som är mitt sista minne från det land jag nu lämnar. Det är en fuktig, dimmig morgon sent på våren. Ett fint, kallt regn faller. Tre i glänande regnkappor insvepta gestalter gå framåt kajen i riktning mot landgången till den stora paketånga-
