»Malenas näsa satt på sned,
och det var händt i Gröna gången.
Hon kom att bråka med en smed,
och han knep hastigt tag med tången.»
Strax bortom Ragvaldsbro gingo bergen ned i sjön. Där låg ett litet hvitt hus med ett badhus, en båthamn och ett litet båtvarf, där båtar lagades och fingo inhyras öfver vintern. Stället hette Betlehem. När i Marryats Jakob Ärlig gamle Tom på ålderdomen skall skaffa sig ett stilla smågöra, väljer han båtlagning. Att bygga båtar kan han ej åtaga sig. Men att utsätta detta på skylten gick ej an. Han satte därför upp åt Thames en skylt, så lydande: »Här beställas och lagas båtar.» De, som beställde båtar, finge skylla sig själfva. Jag har alltid tänkt på gubben Tom, när jag tänkt på Betlehems båtvarf. På en liten afsats i bergstupan låg, högt öfver vattnet, ett annat litet hus, som lyste vänligt öfver sjön, och dit man kom på branta sicksackstigar utför berget. Där hade en af mina skolkamrater sitt hem. Ett stycke inåt Mälaren fanns Gubbhusets brygga, dit en väg med träd ledde från byggnaderna, som ligga på bergåsens inre sida.
Från den punkt, där västra slussbron nu ligger, gick, långs vattnet, en rad låga stenruckel med handelsbodar fram till Kornhamnstorg. Där dessa slutade, fanns vid stranden, omedelbart bredvid de s. k. fiskblöterskornas plats, ett offentligt cabinet d’aisances, ett ohyggligt, smutsgult träskjul. Följde man sedan vattnet åt, kom man till det beryktade »Flugmötet», barockt i åminnelse, den centrala samlingsplatsen för
