ekstockar, som förde grönsaker till Stockholm från egendomarna vid Mälaren. Järnvägen och ångbåtarna hafva öfvertagit detta arbete. Riddarhusets gafvel gick ned i vattnet. Öfver kanalen gick en stenbro med ett hvalf, ett vackert arbete, som nedtogs då sammanbindningsbanan byggdes.
Från den höga stenterrassen på Riddarholmen, mellan f. d. Assistansens hus och f. d. Vrangelska palatset (f. d. Kungshuset – Statskontorets och Svea hofrätts lokaler), gick ett högt flervåningshus rätt ut mot sjön, Sundhetskollegii hus. Där var ångbåtskajens ena ände. Den andra låg nedanför Marinförvaltningens hus. Där stentrappan nu leder från terrassen ned till hamnen, var en brådstupande backe, kallad »Disken och Dasken». Den var alltid upplöjd af regnvattnet, och där åktes kälke af de ungdomar, som mindre än andra voro rädda om ben och kälkar.
Nedanför Assistansen låg Åbomska simskolan, och nedanför Norstedtska tryckeriet den Lindska, vanligen kallad Gjörckes simskola. Man sade: bada hos Gjörcke. Han var arrendator eller föreståndare för inrättningen. Hans fru sålde biljetterna och höll en liten restauration. Om vintern hade hon dansskola.
Planen framför Riddarholmskyrkan var högre än nu: det var den forna kyrkogården för Riddarholmsförsamlingen. När mängden af tungt gods, som forslades denna väg, kräfde lindrigare lutningar, sänktes planen och backen. Man kom då ned till den gamla kyrkogårdens botten. Likkistorna blottades, och många vagnslaster ben bortfördes. Jag såg en ännu ej
