rännstenar, som gingo tvärs öfver alla gator, pjeserna demonterades och slungades ut från lavetten. Temperaturen under noll och nästa snöfall afhjälpte det första obehaget. Men gatuisen borttogs ej, och med vårtöet kommo vinternätternas dolda synder fram för ögonen, och icke ensamt för ögonen. Men anspråken på snygghet voro små, sederna voro »enkla». Ja, osnyggheten var oerhörd, och dock hade, efter hvad tillförlitliga uppgifter lära, stora förbättringar gjorts efter 1834, Sveriges första koleraår, hvars ohyggligheter ingen då lefvande Stockholmsbo väl någonsin mäktade förgäta.
Gatuläggningen var jämmerlig. Den bestod
uteslutande af kullersten, de beryktade »pepparnötterna».
Jag minnes den tid, då icke ens Drottninggatan, då
Stockholms förnämsta gata, hade trottoarer. Det var
därför, som Norrbro med sina släta gångbanor var
den mest begagnade promenadplatsen. För männen
nämligen, ty fruntimren promenerade mycket litet.
De sutto i fönstren. Det var också plågan att gå på
dessa gator, som gjorde, att afstånden föreföllo så
långa, längre än i det nu mycket vidsträcktare
Stockholm. Det kunde för en Södermalmsbo gå åratal förbi,
innan han kom till Kungsholmen eller
Ladugårdslandet. Ehuru född i Stockholm, hade jag hunnit bli
tjuguåring, innan jag första gången gick öfver
Ladugårdsgärdet. Att stockholmskorna – liksom svenskorna
i allmänhet – hafva små fötter, var en föga känd
sak. De nödvändigt grofva och stora skodonen
