Sida:En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

rännstenar, som gingo tvärs öfver alla gator, pjeserna demonterades och slungades ut från lavetten. Temperaturen under noll och nästa snöfall afhjälpte det första obehaget. Men gatuisen borttogs ej, och med vårtöet kommo vinternätternas dolda synder fram för ögonen, och icke ensamt för ögonen. Men anspråken på snygghet voro små, sederna voro »enkla». Ja, osnyggheten var oerhörd, och dock hade, efter hvad tillförlitliga uppgifter lära, stora förbättringar gjorts efter 1834, Sveriges första koleraår, hvars ohyggligheter ingen då lefvande Stockholmsbo väl någonsin mäktade förgäta.


Gatuläggningen var jämmerlig. Den bestod uteslutande af kullersten, de beryktade »pepparnötterna». Jag minnes den tid, då icke ens Drottninggatan, då Stockholms förnämsta gata, hade trottoarer. Det var därför, som Norrbro med sina släta gångbanor var den mest begagnade promenadplatsen. För männen nämligen, ty fruntimren promenerade mycket litet. De sutto i fönstren. Det var också plågan att gå på dessa gator, som gjorde, att afstånden föreföllo så långa, längre än i det nu mycket vidsträcktare Stockholm. Det kunde för en Södermalmsbo gå åratal förbi, innan han kom till Kungsholmen eller Ladugårdslandet. Ehuru född i Stockholm, hade jag hunnit bli tjuguåring, innan jag första gången gick öfver Ladugårdsgärdet. Att stockholmskorna – liksom svenskorna i allmänhet – hafva små fötter, var en föga känd sak. De nödvändigt grofva och stora skodonen

22