lifligt följande punkt i C. J. L. Almqvists rättstafningslära: »En riddare så båld gick ut till Djurgården för att äta våfflor; men modden var så svår, att han med fasa vände om.» Jag svarar dock ej för, att Almqvist stafvade orden så.
Kommunikationerna voro naturligtvis mycket
underlägsna de nu varande. Roddarmadammerna härskade
på alla Stockholms vatten. Deras båtar voro groft
byggda, men förträffliga genom sin stadighet, och de
voro, såsom jag tror, icke tungrodda. Två långbänkar
följde sidorna och gingo ihop med aktersätet. Årorna
voro ovanligt långa, voro väl gjorda och smidiga,
och årtagets längd var betydlig. Årbladet lyftes ej
ur vattnet vid årans förande bakut till nytt årtag,
utan släpades öfver vattenytan. Årorna gingo mellan
grofva klossar, och när de ej begagnades, hängde de
i stroppar utombords. Båtarne afgingo, när gummorna
tyckte, att ingen passagerare vidare var för den gången
att vänta, och de istigna passagerarne tyckte alltid
detta långt förr än gummorna. De olika åsikterna
framställdes af båda parterna, och
roddarmadammernas sätt och färdighet att uttrycka sina åsikter voro
rikskunniga. Frasen: »ovettig som en roddarmadam»
lefver ännu. »Ett vet jag, som aldrig dör, ...» säger
Havamal. När gummorna sutto i sina båtar och
väntade kunder, fördrefvo de tiden med konversation –
ett artigt uttryck – strumpstickning, drefrepning och
kaffedrickning. Kaffet dracks på bit, ur fatet, icke
ur koppen. Deras tunga var lika fruktad som
