Sida:En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

lifligt följande punkt i C. J. L. Almqvists rättstafningslära: »En riddare så båld gick ut till Djurgården för att äta våfflor; men modden var så svår, att han med fasa vände om.» Jag svarar dock ej för, att Almqvist stafvade orden så.


Kommunikationerna voro naturligtvis mycket underlägsna de nu varande. Roddarmadammerna härskade på alla Stockholms vatten. Deras båtar voro groft byggda, men förträffliga genom sin stadighet, och de voro, såsom jag tror, icke tungrodda. Två långbänkar följde sidorna och gingo ihop med aktersätet. Årorna voro ovanligt långa, voro väl gjorda och smidiga, och årtagets längd var betydlig. Årbladet lyftes ej ur vattnet vid årans förande bakut till nytt årtag, utan släpades öfver vattenytan. Årorna gingo mellan grofva klossar, och när de ej begagnades, hängde de i stroppar utombords. Båtarne afgingo, när gummorna tyckte, att ingen passagerare vidare var för den gången att vänta, och de istigna passagerarne tyckte alltid detta långt förr än gummorna. De olika åsikterna framställdes af båda parterna, och roddarmadammernas sätt och färdighet att uttrycka sina åsikter voro rikskunniga. Frasen: »ovettig som en roddarmadam» lefver ännu. »Ett vet jag, som aldrig dör, ...» säger Havamal. När gummorna sutto i sina båtar och väntade kunder, fördrefvo de tiden med konversation – ett artigt uttryck – strumpstickning, drefrepning och kaffedrickning. Kaffet dracks på bit, ur fatet, icke ur koppen. Deras tunga var lika fruktad som

24