åkardrängarnes; men deras lif var ock lika hårdt som desses: ute i ur och skur. Roddargummorna hade på vissa farleder medtäflarinnor i dalkullorna. Dessas båtar voro smäckrare, smalare och längre. Roddtakten var ovanligt snabb; det var, som om årbladet knappt hann doppas ned, och man hörde på långt håll deras rodd genom smällarna i vattnet af årorna och det starka skvalpet. Det var vanan från Dalarnes älfvar och sjöar, och den är där ännu den samma. Den, som sett kyrkbåtarna på Siljan, kan säga, huru dalkullorna i Stockholm rodde. De lämnade sedan årorna och togo till vefven på de s. k. vefsluparna. Dessa voro betydligt större, hade hjul och voro utrustade med suntält. De voro ångsluparnas närmaste föregångare och sades gå med dalånga.
Mina föräldrar bodde vid Riddarfjärden. Vi barn
voro därför stora kännare af Mälarens ångfartyg och
kunde säga deras namn, så snart de sköto fram inom
sjötullen. Jag minnes utseendet på Ellida, Ormen
långe, Örnen, Dalarne, Västmanland, Sjöhästen,
framför allt på Yngve Frej. Alla voro naturligtvis
hjulbåtar, alla voro säfliga, Örnen mest. Han användes
gärna af ordenssällskap och framgick med en
stormästares värdiga gång, men var ovanligt ful.