Dalarne såg ut som en likkista. Yngve Frej var hvitmålad, någonting då alldeles nytt och högst kokett. Däcket sköt ut öfver skeppsidorna och stöttades mot dessa medelst sneda stöd. Däcksutrymmet blef därigenom ovanligt stort. En bild, med hjälm, mantel och svärd vid sidan, som föreställde den andre konungen af Ynglingaätten – Sigge Fridulfsson var ju den förste – satt i fören. På alla ångbåtar fanns på fördäck en kettingkista, som på skenor kunde rullas tvärs mellan relingarna, då fartyget ej låg rätt på kölen. Hjälpte ej detta, kunde man ibland få höra kommandoropen: »Passagerare babord!» — »Passagerare styrbord!»
En och annan af ångbåtarna hade enkel maskin: med blott en vef. När vefstaken stannade rätt upp och ned, kunde hjulen ej röras. Ett par man skickades då upp på hvart hjulhus. Luckorna öppnades, och karlarne tryckte med fötterna på hjulen och förde därmed vefstaken öfver den döda punkten. Detta gjordes oftast vid landläggning, då backning alltid behöfves. Maskinen stoppades långt från bron, på det att man måtte vara fullt färdig att slå back.
Nyare båtar voro Raketen och Kometen, som gingo på Norrköping, genom Södertälje kanal. Deras namn skulle angifva en dittils ouppnådd snabbhet. Favoriter voro de hos strandboende pojkar, emedan de höga svallvågorna, halft fruktade, läto en gunga duktigt.
Alla dessa båtar använde ved till bränsle. Vedtrafvarna upptogo stor plats på däck, då endast en del
