af veden hade rum inunder. En lång kvast af gnistor syntes i mörkret stå ut ur skorstenen, och skogseldar orsakades litet emellan af ångbåtar. Suntälten fattade ofta eld. För däckspassagerarnes skydd mot regn, storm och köld var intet af skeppskonstruktören gjordt, icke ens på de hafsgående fartygen. I fören sutto, fästa på relingen, två eller fyra korta kanoner, nickhakar. Man sköt med dessa för att signalera fartygets ankomst, på de större fartygen fyra, på de mindre två skott, oljud, ännu gagnlösare än det nutida skränet från lokomotiven.
Aristokraterne bland Stockholms ångfartyg voro Svithiod och Gauthiod, som gingo på Lübeck. Den gamle kapten Nylén, som förde den ena af dessa båtar, var ett mönster af en skeppare på ett passagerarefartyg, pålitlig och försiktig, vänlig och bestämd. Han var hedersborgare i Lübeck.
Något, som nu mindre än förr synes i Stockholm, äro skärgårdsekorna. De försågo staden med filmjölk, bär och fisk, särskildt strömming. Många hade flera mil in till staden, och redan på kvällen började de gifva sig i väg för att på tidiga morgonen vara vid Fiskarhamnen. Det var alltid ett nöje att se de långa, sega och elastiska årtagen, som utmärka skärgårdsboarne.
Massan af landtåkdon har ock mest försvunnit. Järnvägarna forsla säkrare och snabbare. Hemfärden gjordes ofta i vild fart, och detta redan inom stadens område. Hästarna voro ifriga att komma till sitt
