stall; och då de dessutom voro illa inkörda och husbonden hade stark brännvinslast inombords, kan man tänka, hurudan körseln var.
På Södermalm voro Sorundaboarne en vanlig syn. De buro ännu sin sockendräkt, och Sorundabon har ännu i dag mycket gammalt kvar i sina vanor, långt mer, än man skulle vänta hos en befolkning i hufvudstadens närhet. Karlarne buro fotsid blå rock med skört, ytterst kort i lifvet, så att de två messingsknapparna bak sutto högt upp i ryggen. Kragen stod upp i nacken. Där mötte den den höga svarta hatten, hvars bakre brätte var uppvikt för att gifva plats åt rockkragen. Hade bonden köpt ny hatt i staden, satte han den på hufvudet, med omslagspapperet och segelgarnet kvar. Om sommaren brukades grön skinnkaskett. Västen var mångrandig, knäbyxorna af skinn, gula; stöflarna hade höga skaft. Ofta bars ett nästan fotsidt skinnförkläde, som spändes öfver axlarna och omkring midjan. Var bonden full, och det var han merendels på hemvägen, så var för pojkar frestelsen att med snöboll få af honom
