hatten, helst den med ett tidningsblad omlindade nya, öfverväldigande. Spannet bestod stundom af en häst och en oxe eller ko.
Ett slags folk hörde man mycket till i forna
dagar: tornväktarne – jag menar: de bidrogo mycket
till de ljud, som då hörde Stockholm till. Det var
ett flitigt göra, de hade. Kl. 4 på morgonen ringdes
i alla kyrktorn med lillklockan; likaledes kl. 8. Kl.
10 klämtades med storklockan; likaledes kl. 4 e. m.
Åter ringdes det kl. 7. Sedan kom tutningen i lur
för hvar hel timme, från och med kl. 10 på kvällen
till och med kl. 3 på morgonen, lika många stötar
i luren, som det var timslag. Men denna serie af
läten gjordes två gånger å rad: åt två sidor af tornet.
Att kl. var 12 på natten, meddelades således från
de flesta kyrktornen genom 40 särskilda ljud: först
tornurets fyra inledande heltimmesslag, därpå de tolf
timslagen, slutligen de 12 tutningarna, två gånger å rad.
Men tornväktarnes allvarliga göromål var att tillkännagifva eldfara. När tornväktaren fick se eld, gick han ned till klockorna, slog upp tornluckorna, och nu hördes de djupa, skrämmande klockskrällarna, tecknen till fara för lif och egendom. Nattetid i synnerhet gjorde dessa ljud djupt intryck: man visste, huru otillfredsställande eldsläckningsanstalterna voro. Om dagen uthängdes en röd flagg åt den sida, där elden var, om natten en lanterna. De tornväktare, som ej sågo elden, rättade sin klämtning efter de andras, som vore elden närmare. Hvarje stadsdel hade sitt antal slag,
