återvägen stodo körsvennerna, fortfarande slående och svärjande, på de tomma kärrorna, och nu gick det i dundrande fart på de knaggliga gatorna. I de djupa rännstenarna, som vid hvarje tvärgata gingo öfver vägen, slogo hjulen häftigt emot så att kärra och körare hoppade i luften. Alla körande, utom kärråkarne, passerade rännstenarna i skridt. Droskkuskarne voro något bättre än drängarne, som körde kärrorna, men voro tillräckligt dåliga ändå. Det var alltid gräl om betalningen, ty de begärde alltid mer, än taxan föreskref. Intet ensamt fruntimmer vågade den tiden sätta sig i en åkardroska.
Allt detta har nu blifvit bättre, människor och djur, genom bättre behandling. En syn, sådan som jag beskrifvit, skulle gifva en nutida stockholmare en nyttig lärdom i tacksamhet mot nu varande skick och gifva honom en nyttig misstro till lofprisarne af allt gammalt. Sådana smådrag gifva ock ledning vid bedömandet af mycket annat.
De enskilda ekipagens antal var ansenligt. Nu hafva hyrkuskverken, som alltid skött sig väl, befriat äfven de förnäma och rika familjerna från nödvändigheten att hålla hästar, åkdon och kusk.
