stryksticksaskarna i huset voro ej många; fosforstickorna voro nämligen en ny uppfinning. De stickor, som före dem användes, voro mer än kvarterslånga, flata och tunna, afspetsade i båda ändar, och voro där svaflade. Man tände dem på glöden i spisen eller på elddon, bestående af stål, flinta och fnöske, och de voro gjorda till att tända elden i kakelugnen och i köket.
Öppna spisar voro ännu allmänna, och vedåtgången var därför ofantlig. Jag tror, att de första järnspisar, som förekommo i Stockholm, tillverkades på Sjöbergs verkstad på Kungsholmen. Från samma verkstad kom ock en förbättrad konstruktion af brandsprutor, och den, som råkar bläddra i gamla årgångar af Stockholmstidningar, måste litet emellan träffa på denna firmas illustrerade annonser. Firman förbättrade icke blott spisar och sprutor, den förbättrade äfven sättet att annonsera.
Ett af de yrken, som då ej funnos till, var
brefbärarnes. Man fick själf på posten taga reda på, om
man hade bref, och fick själf draga försorg om, att
bref komme dit. Posten utsatte ju i sin förstuga listor
på de personer, hvilkas namn stodo på ankomna bref.
De kunde se efter. Och de, som nödvändigt ville skrifva
bref, kunde åtminstone göra sig det besväret att skaffa
dem till posten. Det var saker, som ej anginge
postverket. Brefväxling var därför ej en så lättvindig sak
som nu. Brefkuverter funnos ej att köpa; dem fick
man själf tillklippa. Vanligen förseglade man själfva
det skrifna bladet; men en del af det skrifna gick
