alltid förloradt vid brefvets brytande, i synnerhet om sigillack användts. Sedan skulle brefvet skickas till posthuset, som låg vid Lilla Nygatan. En och annan kryddbod åtog sig visserligen att mot ersättning sända bref till posten. Men den första verkliga lättnaden kom, då Mallénska postgången inrättades. Om denna kan läsas en pålitlig och fullständig beskrifning i C. Lundins förträffliga bok Gamla Stockholm. Denna bok ger läsaren hela stämningen från fordom – jag törs ej använda uttrycket: hela doften från fordom. Postafgifterna voro olika, allt efter orternas afstånd. Inga frimärken funnos, inga breflådor. Hur skulle man våga sätta ut lådor vid allmän gata, tillgängliga för tjufaktiga eller okynniga händer! Men det dröjde ej länge, innan man vågade det, och med lysande framgång. Vi stode på en annan punkt, om en liknande insikt i och tilltro till allmänhetens sunda förstånd funnits hos andra af rikets ledande personer. Men förakt och missaktning för »packet» var en tidens skötesynd. Brefven betalades kontant i postluckan. Denna stängdes kl. 7 e. m., och sent på kvällen hördes de afresande postiljonernes hornsignaler på gatorna. Posten fördes på öppna bondvagnar eller på »rapphöna», och postiljonerne buro sabel vid sidan och pistoler i bältet.
Bland de ljud, som numera ej höras i Stockholm,
bör ihågkommas järnskramlet från järnvågen på
