Pråmarna bogserades sedan ut till de lastande fartygen af dessas besättningar. Järnslamret hördes under hela »seglationstiden» från morgon till kväll och var ingalunda obehagligt, liksom väl oftast de ljud, som orsakas af verkligt och nyttigt arbete, äro lättare att fördraga än gagnlöst buller.
Bland
Stockholms musikaliska
ljud voro för ett
barn vaktparadens
krigiska toner de
förnämsta.
Vaktparaden är nu endast
en skuggbild och ett återljud af den tidens trupp-
och tonstyrka, ty antalet af vaktposter var då mycket
större än nu, och musikkårerna voro äfven större.
Tamburmajoren var alltid föremål för beundran. Då
blåsinstrumenterna skulle falla in, kastade han sin
långa, tunga staf, som var försedd med en stor,
ciselerad silfverknapp, i luften, där den svängde om ett
hvarf. Den säkerhet, hvarmed stafven greps, var i
stark motsats till åskådarnes fruktan, att den dyrbara
pjesen skulle falla i gatan.
Men vaktparaden kom blott en gång om dagen,