positiven hade man dagen i ända. Deras antal var legio. De spelade då på gatorna; och på folkrikare platser kunde två, tre samtidigt gnälla i kapp. Det var dock ej värre än nu, då man samtidigt kan njuta af trumpet- och trumljuden från Strömparterren, Kungsträdgården och Berns. Mest åhörare fingo de positiv, som hade dansande dockor, helst dock de med en automatisk taskspelare, som höll en tallrik. Man lade sin slant på tallriken. Dockan slängde slanten i en liten skål bredvid sig och nickade på hufvudet. Bland gatumusikanter var Blinda Kalle, fiolspelaren, den förnämste. Han var barnens favorit; man kunde till och med bedja honom spela något stycke, som man helst ville höra. Han var roligast att höra, då han spelte ensam. Men han hade ett positiv med sig, och ensemblestyckena föreskrefvos af detta. Blinda Kalle var känd såsom en ordentlig man, och han sades hafva spelt ihop ett litet hus åt sig.
Ett instrument, som då hördes någon gång, men nu fullständigt försvunnit, var nyckelharpa. Den spelades med stråke på en sträng; men tonerna bestämdes ej genom fingrens tryckning på strängen, utan genom klaffar. Flera lösa strängar ljödo med och bildade ett ledsagande surr. Savojardgossar med lira och murmeldjur förekommo. Musiken var ett oredigt brummande, och murmeldjuret var väl hufvudsaken. Lira och djur voro lika murmeldjursmässiga.
Till Stockholmsboarnes allmänna vanor hörde
icke då att bo på landet om sommaren. Landtställena
