voro ganska få. Men en och annan bärgad borgarefamilj hade ännu malmgård, någon anspråkslöst bebyggd tomt med lusthus och täppor, särskildt på Södermalm, Kungsholmen och Ladugårdslandet. Där bodde familjen om somrarna. De svåra kommunikationerna gjorde flyttningar alltför dyrbara, för de flesta omöjliga. Landtställenas rayon var den samma som roddarbåtarnas och vefsluparnas. Och dock var för dåtidens stockholmare en landtvistelse långt behöfligare än nu, sedan deras härliga stad blifvit en sund stad.
Till Stockholmsboarnes allmännare vanor hörde
däremot att hafva hund. Jag tänker, att hälften af
hufvudstadens familjer hade en sådan dyrgrip.
Mängden af hundar är ännu öfverdrifvet stor; men hvad är
den mot fordom! En stockholmares anspråk på
snygghet utomhus voro små. Nu finna vi det styggt, när
en död råtta ses ligga i en rännsten. Lika ofta sågos
då döda kattor, fallna i strid med de gatorna
genomstormande hundhoparna. Om våren voro vid
isbräddarna, som alltid voro garnerade med kråkor, samt
vid brobänkarna de till vidunderliga dimensioner
uppsvällda hund- och kattkadavren en alldaglig syn.
Men våren medförde annat och bättre. Den
alltid då dåliga Stockholmsluften renades på vårsidan af
den friska lukten af tjära rundt kring hamnarna. De
många öfvervintrande segelfartygen och farkosterna af
alla slag började sin utrustning, och tjära och beck
användes i stort. Elden af kölhalningen vid varfven
