Sida:En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

voro ganska få. Men en och annan bärgad borgarefamilj hade ännu malmgård, någon anspråkslöst bebyggd tomt med lusthus och täppor, särskildt på Södermalm, Kungsholmen och Ladugårdslandet. Där bodde familjen om somrarna. De svåra kommunikationerna gjorde flyttningar alltför dyrbara, för de flesta omöjliga. Landtställenas rayon var den samma som roddarbåtarnas och vefsluparnas. Och dock var för dåtidens stockholmare en landtvistelse långt behöfligare än nu, sedan deras härliga stad blifvit en sund stad.


Till Stockholmsboarnes allmännare vanor hörde däremot att hafva hund. Jag tänker, att hälften af hufvudstadens familjer hade en sådan dyrgrip. Mängden af hundar är ännu öfverdrifvet stor; men hvad är den mot fordom! En stockholmares anspråk på snygghet utomhus voro små. Nu finna vi det styggt, när en död råtta ses ligga i en rännsten. Lika ofta sågos då döda kattor, fallna i strid med de gatorna genomstormande hundhoparna. Om våren voro vid isbräddarna, som alltid voro garnerade med kråkor, samt vid brobänkarna de till vidunderliga dimensioner uppsvällda hund- och kattkadavren en alldaglig syn.


Men våren medförde annat och bättre. Den alltid då dåliga Stockholmsluften renades på vårsidan af den friska lukten af tjära rundt kring hamnarna. De många öfvervintrande segelfartygen och farkosterna af alla slag började sin utrustning, och tjära och beck användes i stort. Elden af kölhalningen vid varfven

41