flera. Den fiskande halfligger på ryggen i båtens stäf, helst i förstäfven, med handlofvarna hvilande på relingarna, och har i hvar hand ett pimpeldon. Han vrider handlofvarna litet och lyfter därmed stafvens ytterända ett kvarter eller så. Och därmed fortsättes timme efter timme. Meningen är, att när ett strömmingsstim stryker fram, där sänket röres upp och ned, någon fisk skall komma i vägen för någon af krokarna och sålunda spetsas. Strömmingen går på djupt vatten, och man får hafva många famnar ref ute. Emedan det tunga sänket håller refven mycket stram, känner handen en svag knyck, då kroken går genom fisken. Knycken är svag, ty strömmingen är mjuk och kroken spetsig som en nål. När någon känner fisk, släpper han ned båda stafvarna i båten och börjar hala in den ref, som har fisk på. Den andra får hänga. Han tar af fisken, släpper ut sänke och ref igen, lägger sig tillbaka och fortsätter. Nu höres från någon af de närmaste båtarna: »Hur många famnar?» och efter svaret rätta de andra båtarna sig. Man kan af de båtar, som få fisk, se, hvar ett stim framgår. Redan vid sjutiden är den goda tiden förbi. Det är begripligt, att ett sådant fiske ej kan vara gifvande. Den bästa morgon, jag varit med om, gaf en val, d. v. s. 80 strömmingar på två man hand. Men andra gånger fingo vi icke ett tjog tillsamman.
Vid strömmingspimplingen fick jag följa med en gammal man, en snushandlare, som hade sin lilla bod i det hus, där mina föräldrar bodde. Han hade på skylten en turk med turban och med pipa i munnen.
