Gården föreföll mig liten redan då; den skulle nu säkerligen förefalla mig kväfvande genom trängsel. Där stod ett träd, hvad slags vet jag ej, och jag tror, att högst få bland lärjungarne visste det. Kanske var det en lind. Barken var blanksliten af många generationer skolgossar, ty skolans anor gingo upp till 1600-talet.
Skolrummen voro fyra. De tre lägsta klasserna funnos i längan åt Kvarngränden. Fjärde klassen, Quarta, rektors klass, låg på andra sidan förstugan och hade sina fönster åt S:t Paulsgatan. De tre lägsta klasserna lågo i en trång och mörk gång, som fick sitt svaga ljus genom rutor, hvilka sutto ofvan dörrarna till klassrummen. Gången gick från stora förstugan (stora!) och stängdes med torftiga, släta plankdörrar. Den vänstra af dessa såg jag aldrig öppen, och den kunde troligen ej heller öppnas, ty innanför den stod ett hemlighetsfullt skåp, som en sägen inom skolan uppgaf innehålla de i forna dagar brukliga djäknekapporna. Ingen, icke ens skolans gamla städerska, hade sett dem, sades det. Gången var så trång, att en fullvuxen människa kunde med utsträckta armar samtidigt nå båda väggarna. Längst fram i gången låg första klassen, Prima; till vänster den andra, Secunda; till höger Tertia. Dörrarna voro enkla och stängdes med klinka, ej med lås. Första klassens rum var tämligen stort och hade fönster åt Maria kyrkogård. Men utsikten dit stängdes af bakmuren till den långa rad af grafkammare, hvilken reste sig framför fönstren på endast ett eller annat par alnars afstånd.
