samt sist och förnämst Tegnérs Svea. En stor del af allt detta låg öfver min fattning; men de sköna verserna gjorde intryck. Man skall förstå endels och profetera endels. Jag säger utanför min fattning, ty jag vet ej, hur det var med kamraterne. Icke ett ord af dessa verser lästes i skolan, så vidt jag minnes, och under hela min skoltid lästes under skoltimmarna icke en rad svensk vitterhet utanför psalmboken, med undantag af ett tillfälle, som jag sedan skall tala om.
Räkneboken var af Zweigbergk, och den var nog en för sin tid förträfflig bok. Men äfven denna bok afhöll sig ej från dåtida skolböckers hufvudsynd: onödigheterna. Den lyckliga tid, som använder endast decimalsystemet i mått, mål och vikt och i penningar, har väl svårt att tänka sig in i, hvad dåtidens ungdom – de gamle med för resten – dagligen utförde i aritmetiskt konstmakeri. – »Hvad göra 937 riksdaler, 19 skillingar och 3 rundstycken banko i riksgäld?» – Bankoräkningen var den lagligen gällande och måste inläras. Man hade dessutom att arbeta med räkningen i famnar, alnar, fot, kvarter, verktum och linjer, samt i skeppund, lispund, skålpund, lod och kvintin. Detta var oumbärligt. Men boken innehöll ock undantagsfallen. Det fanns ju särskilda system för viktualievikt, uppstadsvikt, bergslagsvikt och apotekarevikt, och icke alla lärare hade mod att lämna dem å sido. Gossen kunde ju en gång komma på brukskontor eller apotek: bäst vore att vara beredd på allt.
Hela Lindbloms katekes – stycken och
