på lördagen gjordes flyttning i klassen efter betygssummorna. Noggrannhet i protokollsföringen var därför nödvändig, och listföraren öfvervakades skarpt af kamraterne. Han hade under lästimmarna ej mycken tid att följa undervisningen: han skulle höra efter och föra in i sin lista de betyg, som gåfvos. Jag minnes intet fall af oärlighet, ehuru det ofta grälades mellan listföraren och de öfriga gossarne om ett eller annat betyg. Men hela systemet var ett missgrepp. Man kämpade för betyg, och under veckans sista dagar var fliten bättre än under de första. Det gällde att uppflyttas eller att åtminstone ej komma ned. Ett halft betyg mer eller mindre kunde bland jämnstarka kamrater föranleda ett eller flera steg uppåt eller nedåt; alltid till onödig oro. Ämbetena gingo i tur och verkade, tror jag, uppfostrande.
Läraren i Tertia var en omkring 50 års man, präst, såsom de flesta skollärare då voro, ogift, såsom de allra flesta af nödvändighet voro, och fattig, såsom de alla voro. Han förstod ungdom, och jag tror, att vi alla höllo af honom. Vi föräldrar och vi skolgossar, blifna vuxne män, tacka af allt hjärta snälla lärare, mest dem, som med godheten förenat kraft.
Jag vet ej, om vår lärare i Tertia var någon särskildt kunnig man. Sina skolkurser kunde han i grund, så vidt jag förmådde döma.
Jag minnes ej, om något nytt ämne började läsas i Tertia; det skulle då hafva varit tyskan. Latinskrifningen var den sak, hvarpå lärare och lärjungar sannolikt använde det drygaste arbetet. Den drefs
