Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/10

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
2
I SMÅBORGARENS HEM.


ägde hästar och därför tillhörde borgerskapets kavalleri, för att icke tala om de fina grosshandlarne med kontor vid Skeppsbron och skepp i sjön samt de styfva fabriksägarne på Söder.

Handtverkare som icke hörde till »ämbetena», utan lydde under hallrätten, hade icke samma anseende som de »riktiga mästarne», men de som hörde hvarken till skråen (»ämbetena») eller hallrätten hade ej ens rätt att lifnära sig. Under min barndom hörde jag många och bittra klagomål öfver dessa bönhasar, vore de än så skickliga yrkesmän.

Allra värst klagades, om en främmande trosbekännare, i synnerhet en jude, ville idka något handtverk. Jag erinrar mig från 1830-talet, huru en judisk skräddare, som gjort sitt mästerprof, blef genom mästarnes skarpa ovilja nekad tillträde till »ämbetet».

Hvar och en var herre öfver sin stackare. Åldermannen var en styf patron mot bisittarne, och dessa sågo högmodigt ned på hela massan af vanliga mästare, hvilka i sin ordning sökte öfvermodigt behandla gesällerna — ehuru detta ej alltid lyckades — och gesällerna voro lärgossarnes stränga herrar.

En föga grundad rangordning iakttogs också mellan de olika yrkena. Så ansåg sig en skräddarmästare vara förmer än en mästare inom skomakarskrået, men flere andra yrken ville anses mera betydande än skrädderiet. Det väckte därför glad belåtenhet, att målarmästaren Höök, som bodde en trappa upp i huset vid Västerlånggatan, icke visade sig stolt mot skräddarfamiljen två trappor upp, utan förtroligt umgicks med denna.

⁎              ⁎