manspersoner frack, men den kunde vara af mycket olika
färg, svart, brun, grön, till och med ljusblå, med
förgyllda knappar och långa, vanligtvis med hvitt
siden fordrade, skört och alltid af kläde. För icke
särskildt festliga aftonsamkväm klädde en man på modet
sig i gul kasimirsväst, mörkbrun frack, chokladfärgade
pantalonger, hvita handskar och tjock svart
sidenhalsduk, virad flere hvarf kring halsen. Håret var
omsorgsfullt brändt och friseradt i hög tupé, s. k.
coup de vent. När han lämnade sällskapet, svepte
han in sig i en ljus, rutig kappa med svart foder.
Det var en hvardagselegant i sin prydno. Till
sällskapsdräkten hörde trekantiga, hopslagna hattar, s. k.
chapeau claque.
Då han icke gick i sällskap, klädde han sig i bonjourrock med kort lif och långa skört, och på promenaden syntes han ej sällan i pigesch, en med snören och tofsar utstyrd lifrock. En sådan rock knäpptes alltid ända upp i halsen, men med öppna rockar begagnades mångfärgade, blommiga samt äfven broderade västar af siden, sammet eller fint ylle.
De förnämsta skräddarne voro hofskräddaren och stadsmajoren Carl Kæding, N:o 8 Norra Smedjegatan, Norström & Smedberg, 47 Regeringsgatan, Åberg »från Berlin», vid Gustaf Adolfs torg, samt kanske några andra.
Som skomakare hade fransmannen Feron vid Drottninggatan stort anseende, men han dog under förra hälften af årtiondet hvarefter hans änka gifte sig med en dalkarl, gesällen Tallquist, hvilken tillägnade sig namnet Feron och flyttade affären till Tyska Prästgatan samt lefde ända till slutet af
