hade alltid örhängen, stundom ganska dyrbara, liksom
broscher, ringar och armband, stora skärpspännen
o. s. v. af olika värde. Örhängen begagnades ej
sällan äfven af manfolk, och många karlar buro stora
karneolsringar på fingrarna. Urkedjor af guld med
berlocker dinglade på de manliga magarne, ty uren
buros icke i västfickan, utan i särskilda urfickor fram
på benkläderna.
Snusdosor brukades kanske mera än nu för tiden och voro stundom ganska dyrbara. Cigarrfodral funnos icke före 1834, då cigarrökning på gatan tilläts först under kolerafarsoten. Cigarretter kände man ej till. Pipa röktes däremot mycket, och piphufvudena voro ofta ganska dyrbara, af äkta sjöskum och med fint arbetadt silfverbeslag samt med tofsprydda eller med pärlor smyckade pipskaft. Piphyllan saknades sällan i ett borgarhus.
⁎
Närsynta stockholmare funnos väl på 1830:talet likaväl som vid århundradets slut, men de som begagnade glasögon voro jämförelsevis flere än nu. Däremot var bruket af lorgnett mycket mindre. En fin man som behöfde synglas gick till någon af de optiske instumentmakarne, Collin vid Tyska Stallplan eller Hellström vid Nybrogatan, och skaffade sig synglas, så vida han ej låtit öfvertala sig att gå till Benjamin Lejas vid Gustaf Adolfs torg öppnade »Nipper- och galanterihandel».
Han skaftade sig ofta »guldglasögon», som det hette, d. v. s. glasögon med guldbågar, och äfven lorgnetterna försågos ofta med sådana bågar.
