Vanligtvis fästes lorgnetten icke i ögonvrån, utan
hängde i en snodd, kanske också guldkedja, eller i
ett bredt sidenband fram på bröstet samt lyftes endast
vid närmare behof upp till ögat. Den var nästan
alltid enkellorgnett. Dubbel sådan ansågs hvad vi
nu skulle kalla »snobbig», men tillhörde då endast
en petit maître eller helt enkelt sprätt. Snobbar
kände man då ej till, under det att sprättar funnos
i stort antal.
De väckte, oaktadt sitt stora antal, alltid uppmärksamhet på gatan och blefvo ofta föremål för gatpojkarnes gyckel. Hvad som väckte mycket mindre uppmärksamhet var det stora antalet af nationaldräkter som då syntes på våra offentliga platser. Talrikast bland dem var dalfolkets då ännu fullt originella klädedräkter.
Under vintrarne fanns mycket dalfolk af båda könen i Stockholm, mest dock dalkarlar, hvilka hvarje höst infunno sig här, utrustade med yxa och sågbock. En i sin fullständiga nationaldräkt utstyrd dalkarl ser man numera mycket sällan i hufvudstaden, men fordom fanns han ständigt till hands, beredd till något grofarbete, i synnerhet till vedsågning.
Dalkullorna äro kanske talrikare nu. På 1830:talet gingo de i synnerhet omkring och sålde »årarbete» samt uträttade mindre sysslor, under det de numera användas i mycket olika befattningar. Nationaldräkten ha de lagt bort, med undantag af hufvudbonaderna. Kullorna stannade i Stockholm stundom öfver sommaren och begagnades då i trädgårdsarbete, ty vi hade trädgårdar på den tiden. Men karlarna vandrade åter till Dalarne för att sköta jordbruket.
