De nationaldräkter som, näst efter dalfolkets,
tilldrogo sig uppmärksamhet voro västgötarnas och
vingåkersfolkets. De förras bärare tillhörde de
skålknallar som vandrade omkring i hela Sverige och
besökte ej minst Stockholm för att sälja väfnader,
så kalladt västgötetyg, samt åtskilligt annat kram,
hvilket allt de ständigt buro med sig jämte den
erforderliga alnen. Dessa skålknallar voro kända för
en annars ovanlig förmåga att låta pruta med sig i
oändlighet. Ej fullt lika medgörliga voro
Vingåkerskullorna, som också sålde väfnader, men af linne
och flanell. Affärsfolket från Vingåker bestod endast
af kvinnor, under det att västgötaaffärerna bedrefvos
uteslutande af manfolk. De förra lade mest an på
borgerliga husmödrar, under det att knallarne trugade
sina varor på i synnerhet tjänstflickor och mindre
bemedlade kvinnor i allmänhet, hvilka lockades genom
föga värderika skänker.
Utom dalfolk, västgötar och vingåkersbor, såg man äfven andra allmogefigurer i nationaldräkter och bland dem mest i Södertörn hemmahörande Sorundabönder, hvilka länge bibehöllo fäderneklädseln och visade sig alltid i långa rockar med mycket korta lif och ofantligt höga kragar, randiga västar och gula kortbyxor af sämskskinn samt stöflar med höga skaft och ett storartadt läderförskinn. Kvinnorna förekommo vanligtvis i randiga yllekjolar och bjärta halsdukar och hufvudkläden. Karlarne buro under den vackra årstiden gröna läderkasketter, men på vintern höga svarta cylinderhattar.
⁎
