Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/113

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105
SEDAN SOLEN GÅTT NED.


Det var icke blott rån och stölder som störde lugnet sedan solen gått ned. Bland lagöfverträdelser voro smugglingar ej mycket sällsynta, och vid tullarne hade inrikes tullbevakningen mycket att göra för att om nätterna passa på lurendrejare. Mycket vanligt var att de som ville smuggla tullpliktiga varor stoppade upp sig med sådana för att sålunda passera oantastade af tullnärerna. De gingo till och med i sällskap in genom tullportarne. Men en gång kommo sex mycket digra personer in genom Hornstull, och tulltjänstemännen lyste på dem samt funno det besynnerligt att så många fetlagda kommo i hvarandras sällskap, hvarför de anmodades att stiga in i vaktstugan för att tagas i närmare betraktande, och det dröjde ej länge förr än orsaken till fetman var uppdagad och tagen i beslag. Sådana historier berättades ofta och voro otvifvelaktigt tillförlitliga skildringar ur verkligheten.

Men det var en annan nattens gärning som också ifrigt efterspanades och ofta belades med straff, nämligen förbjudet spel som idkades i särskilda spelhus. Ahrngrenska spelklubben vid Norra Smedjegatan fanns ej mera, och dess rent af fabelaktiga lyx hade försvunnit. I dess präktiga lokal hade hofskräddaren och stadsmajoren Kæding upprättat sin lofliga handtering, sedan han förut i huset utrotat alla spår af speltiderna. Men andra, om ock mindre fint utrustade spelhus funnos här och där i gränderna. Ett sådant, i Nygränd vid Österlånggatan, var ofta föremål för beslag, och man träffade där spelare af olika samhällsklasser. En gång, det var på sommaren 1836, öfverraskades där en baron, en f. d. gardist,