en ryttmästare, en brukspatron och en vaktmästare,
utom andra personer af olika samhällsställning.
⁎
Fastän stadsvakten undergått förändringar, bibehöllo polisbetjänterna sin benämning, sin uniform eller brist på uniform och hela sitt föga aktningsbjudande väsen ännu i nära ett par årtionden. Dem såg man icke mycket till i mörkret, men mötte däremot, med korta mellanrum, den offentliga renhållningens verkställare, hvilka under prat och skratt forslade på stång sin doftande börda, som tills vidare magasinerades på någon af de redan omtalade »renovationsinrättningarna» och därifrån forslades i öppna pråmar till platser utanför Stockholm. Såg man dessa, från korrektionshusen lånade, hjon icke i mörkret, så gafs deras närvaro dock genom lukten allt för tydligt till känna.
De af nattens barn man icke såg, men efter klockan tio så mycket mera hörde voro församlingarnas tornväktare, hvilka, så snart hvarje timslag ljudit, läto höra sina förskräckliga lurar, ett riktigt trolskt ljud i natten. Man skämtade ofta med, att tornväktaren vore en så högt uppsatt man i samhället, men denne illa aflönade väktare på kyrkans murar måste vara en uppmärksam och ständigt påpasslig person, hvilken icke tordes låta någon nattlig timme gå förbi, utan att tillkännagifvandet därom utbasunades till den sofvande staden och icke lämna en aldrig så liten nattlig eld tillfälle att utveckla sig, utan att låta kyrkklockornas dofva brummande väcka nära och fjärran boende.
