Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115
I KYRKAN.


förloradt, men väldigt tilltalande tycktes det nog vara för de män och kvinnor, som förstodo att uppfatta predikan.

⁎              ⁎

Väldigt kallt var det också i kyrkan vintertiden. Någon värmeledning fanns icke, och fötter och händer kändes som is, då man från gudstjänsten begaf sig hem. Det kunde väl behöfvas en Johan Olof Wallins värmande predikan för att stå emot så mycken köld, men då predikan icke kunde uppfattas, såsom fallet var med barnen, hvilka dock vanligtvis togos med i kyrkan, voro isade lemmar den enda behållningen. Detta hindrade likväl ej, att man skulle ansett för nästan hädelse, om man beklagat sig öfver kölden i »Guds hus».

Man tänkte icke på möjligheten af annan uppvärmning än predikantens ord, och många voro färdiga att, efter afslutandet af den klockan ett började middagsmåltiden, klockan tu åter begifva sig tillbaka till kyrkan. Gudstjänsttiderna voro då nämligen klockan tio för högmässan samt klockan två för aftonsången, hvilken dock under den mörkaste tiden af året hölls vid skenet af rinnande talgljus. Härligast strålade, tyckte man, julottans många ljus. Lika litet man då visste af någon värmeledning, lika okunnig var man om gaslågor eller elektriska båglampor.

Wallin predikade ofta, men naturligtvis icke hvarje söndag. När han icke stod i predikstolen, fick församlingen nöja sig med det öfriga