Ej långt efter solens uppgång sommartiden samt
mycket före dagningen under den mörka årstiden
lämnade pigan sin fållbänk och arbetade yrvaken med
stål och flinta ända till dess hon fick eld i skörasken,
i hvilken det alltid fanns halfbrända linneklutar, det
s. k. sköret som meddelade elden åt en af de långa
svafvelstickor som sedan tände vedpinnarne under
kaffepannan i den öppna köksspisen.
Sådana svafvelstickor skulle alltid finnas i tillräckligt antal. I många hushåll tillverkades de hemma genom att man svaflade båda ändarne af långa, tunna torrvedstickor eller för ändamålet tillklippta gråpappersremsor. Annars köptes de färdiga af »svafvelsticksgummor» som gingo omkring i husen och bjödo ut dem eller sutto här och där i gathörnen, till och med på själfva Nya bron (Norrbro), och höllo sin industri till afsalu, »sex knippor för en vitten». Vanligtvis var man rätt sparsam på dessa lysmedel, och ordspråket om att »hushålla med svafvelstickorna», som man ännu kan få höra, hade icke uppkommit utan grund.
Detta sätt att åstadkomma eld i köksspisen fortfor äfven sedan doppstickorna kommo i bruk i husbondfolkets rum, små trästickor som först doppades i svafvel och därpå förseddes med en sats af kaliumklorat samt sänktes ned i en liten flaska med asbest, indränkt med koncentrerad svafvelsyra, och därvid åstadkommo eld. Det var dock icke alldeles ofarligt.
Alla hushållsgöromål öfvervakades af den omtänksamma husmodern och utfördes under hennes ögon af den ofta ganska ansträngda pigan, hvilken dock hade till adjutant den yngsta lärgossen, som
