sedan genom sin stora intelligens och mindre
vanliga kraft blef en af vårt samhälles framstående män.
En trappa upp bodde en änkefru med dotter, hvilka ägde ett likkistmagasin vid Skomakaregatan, där icke blott den sista nödvändighetsmöbeln hölls till salu, utan äfven handlades med åtskilliga också under lifstiden användbara föremål, i synnerhet gamla böcker. Likkistmagasinet var också kommissionskontor och annonsbyrå.
I en annan del af våningen en trappa upp hade en urboettmakare verkstad och bostad. Yrket finnes numera icke i Stockholm, lika litet som väfskedsmakare och kammakare.
Våningen två trappor upp upptogs af skolsalen samt två rum åt skolföreståndaren och ett åt hans förnämste medhjälpare. Endast skolsalens fönster lågo åt gatan. Det hela var tarfligt, men lifvadt af glädtiga barnröster.
Jakob Nils Palmgren var en gammal Lundastudent, hvilken »post varios casus» slagit sig ned i Stockholm och öfvertagit en af magister Sjöberg några få år förut grundad enskild skola.
»Gammal Lundastudent», sade jag, men han var visst icke gammal till lefnadsåren, endast trettiotvå år. Vi skolgossar ansågo honom dock ganska ålderstigen, ty han var alldeles gråhårig, men fetlagd, rödlätt och fryntlig, en treflig goddagspilt. Stora kunskaper utmärkte honom sannolikt icke, och någon akademisk grad hade han ej, men kallades naturligtvis »magister». Utan skicklighet att undervisa var han dock icke, och han besatt stor förmåga att vinna lärjungarnes tillgifvenhet.
