tillgifvenhet. Man hörde ock många löjliga historier
om honom och hans hustru Eva.
I geografi läste vi G. I. Hartmans lärobok, med tillhjälp af kartor. I aritmetik meddelades, vill jag minnas, endast muntlig undervisning med räkning på griffeltafla. I geometri läste vi Euclides, men hunno ej med mera än de två första böckerna.
I främmande språk börjades undervisningen med tyska, en eftergift för den nyare tidens fordring som hos många väckte förvåning, när man i äldre skolor alltid började med latinet. Vi följde en lärobok af ofvan nämnde Reuter, men läste sedan Lyths tyska språklära och läsebok. Till öfversättning användes olika författare och under sista året Schillers ej synnerligen intressanta »Geschichte des dreissigjährigen Krieges».
I latinet började vi med P. A. Sondéns läsebok och J. Strelings i medlet af 1700-talet författade, men af Håkan Sjögren mot samma århundrades slut omarbetade grammatika, hvarpå vi öfversatte och »resolverade» Cornelius Nepos och en del af Ovidii Metamorfoser, hvilka vi funno ganska nöjsamma. Äfven med Sallustius och Julius Cæsar gjorde vi bekantskap.
Näst efter latinet kom franskan, som vi inhämtade först ur Öhrlanders läroböcker och sedan öfversatte ur någon fransk författare — hvilken minnes jag icke.
I grekiskan infördes vi genom en läsebok för begynnare af C. M. Årre, kollega vid Uppsala katedralskola, och läste den svenska upplagan af dansken Fredrik Langes grekiska grammatika samt öfversatte
