slut lämnade hufvudstaden, erhöllo vi till ritlärare
en annan skåning vid namn Olsson, en klen »artist»
utan förmåga att undervisa och med hvilken vi
anställde oförsynt drift. Han efterträddes af en ung
norsk tecknare och dekorationsmålare, Dahlblom,
hvilken roade sig för mycket och försummade konsten
i allmänhet och undervisningen i synnerhet. Hans
änka var den i Stockholm mycket kända och
ansedda frukt- och blomsterhandlerskan i n:o 21
Drottninggatan.
Sånglärare var den bekante musikidkaren och tonsättaren Cronhamn, revisor i kammarrätten, nitisk undervisare, men af oss otvifvelaktigt icke uppskattad efter förtjänst.
Om vi i teckning, sång och gymnastik hade särskilda lärare, lämnades däremot undervisningen i »skönskrifning», som det så vackert hette, af de vanliga »magistrarne». Stålpennor började komma något i bruk, men voro förbjudna i skolan, emedan de sades göra handen tung och fördärfva stilen. Därigenom fingo lärarne ett mycket tråkigt och tidsödande arbete med att formera gåspennorna och hålla dem i tjänstbart skick.
Mycket fruktade voro profskrifningarna till examen. De misslyckades nästan alltid, emedan man då just ville göra något riktigt lyckadt. Så väl vid midsommar som jul hölls examen, och denna var ganska högtidlig, bevistad af lärjungarnes föräldrar, af hvilka i synnerhet mödrarne ansågo sig icke kunna nog loforda »den rara» magister Palmgren. Premier i böcker utdelades, bekostade af Palmgren, hvilken aldrig var njugg, då det gällde att gifva
