Under prästmötet i Lund 1858 återsåg jag min
gamle omtyckte lärare, hvilken då tillhörde det strängt
ortodoxa flertalet af Skånes prästerskap. Af den
förre glade sällskapsmannen tycktes ej mycket finnas
kvar. Han afled 1865.
Magister Sallberg var otvifvelaktigt kunskapsrikare än Palmgren, men ägde icke dennes förmåga att taga sig fram i världen. Han var en mild och älskvärd natur, men kanske något för mycket dragen till glaset, hvilket utöfvade mindre god verkan på undervisningen. I skolan hade han goda medhjälpare, bland hvilka jag med tacksamhet erinrar mig löjtnanten Berndtson, då ung fortifikationsofficer, sedan lektor i Gefle, afliden i Stockholm 1888 i en ålder af sjuttionio år.
En annan medhjälpare till Sallberg var den frisinnade fromme teologen Ignell, en af de mildaste, mest människoälskande och älskvärda personer man kunde träffa, men föga lämplig att leda ostyriga pojkar. Med denna utmärkta man anställde vi, det måste till vår skam erkännas, mången gång den oförsyntaste drift. Hvad visste vi om den lärde teologens och fromme religionslärarens betydenhet! Vi sågo i honom endast den blyge och tafatte samt därigenom löjlige skolkarlen, med hvilken man måste ovillkorligt drifva gyckel.
⁎
Under Sallbergs tid började skolan förlora sitt anseende. Snart gjorde lärjungarne icke stort annat än hvad de själfva funno för godt. Det yttre lifvet
